Ölands-fika

Nu har jag utökat mitt fikande från Stockholm till Öland. Den norra biten åtminstone. Härregu vad fint det är! Vi körde väg 136 mellan Böda och Södvik för att få en rejäl fika- och loppissession, och det fick vi med råge. Det var loppisar i varenda buske! Självklart med varierande kvalitet, men jag är inte så knusslig, någon liten skavd kaffekopp hittar man alltid. Lunch intogs på Ninnis Kroppkaksbod, kaffe på maten på fantastiskt vackra Café Agnes (på bilden ovan) och eftermiddagsfika på Södviks bageri. Innan dess hade vi grundat med frukostbröd från Kaffestugan i Böda.

Chokladterrin

Jag testar alldeles för sällan nya recept. Oftast använder jag mig av mina egna beprövade grundrecept, ändrar, lägger till och drar ifrån. Eller så testar jag andras recept men ändrar hej vilt. Men nu under semestern när kakförråden började tryta testade jag ett nytt recept och följde det från punkt till pricka. Det blev en chokladterrin ur Allt om Mats grillspecial, och den var fantastiskt god och lättgjord. 10 minuter gick det på, max. Dessutom behövs bara en kastrull och en spisplatta, så den borde kunna bakas i de minsta av sommarstugor.

Jag var lite skeptiskt till tillvägagångssättet att blanda kall grädde och ägg i smält choklad. Det borde skära sig tänkte jag. Det gjorde det också när jag hällde i grädden, men när jag tillsatte ägget så gick det ihop igen. När desserten stelnade blev den krämig, smältande god och lite, lite elastisk.

Här kommer receptet:

150 g mörk choklad

75 g smör

0,75 dl flytande honung

0,5 dl vispgrädde

1 ägg

2 krm flingsalt

Smält choklad och smör tillsammans i en kastrull. Tillsätt honung, grädde, ägg och salt. Rör till en jämn smet. Häll smeten i en avlång form klädd med plastfolie. Låt stå i kylen i cirka 12 timmar.

Jag kunde självklart inte vänta så länge som 12 timmar med att hugga in på skapelsen, och det gick också bra. I originalreceptet serveras den med rabarberkompott och vaniljglass, men jag tog lite gammalt jordnötsbräck ur skåpet, och det smakade prima det med.

Fika fika fika

Det jag allra helst vill göra på semestern är att fika. Och bada och sola och åka på utflykter och gå på loppisar. Om allt går att kombinera är jag allra lyckligast. Några ställen som jag rekommenderar och som vi hunnit besöka hittills är Kafé Sjöstugan, (deras fina brygga på bilden ovan) Stegeholms Gårdscafé (känt från SVTs Bondgården) Saltsjöbadens Friluftsbad med kafé, Skinnarvikskiosken, Riddarholmens kafé, Sturehofs Slottskafé, Aspuddens Bangolf, Kafé Himlavalvet (inte helt prisvärt, men lugnt och skönt om man är i Vasastan) och Vintervikens Trädgårdskafé.

Utmärkt kvällssol på Riddarholmens kafé som enbart har öppet vid fint väder. Här serveras vin, glass, kakor och säkert även mat, men den la jag inte på minnet.

Sturehofs Slottskafés trädgård, krukmakeriet och lite annat fint.

Vintervikens trädgårdskafé.

Idag hittade vi dessutom ett bageri och kafé med tysk inriktning på Drottninggatan. Hurra! Det har jag länge önskat skulle dyka upp i Stockholm. Det heter Bäckerei Stockholm och de saluför surdegsbröd, bullar, äppelkakor, ostkakor, bretzels och allt möjligt gott.

Tårtbottentips

När jag jobbade som konditor smorde vi aldrig kanten på formen när vi bakade tårtbottnar, eller anslag som det heter på fackspråk. Men av någon anledning har jag börjat göra det ibland när jag gör recept för hemmabagare. Bara för att man ska det. Ni vet den där klassiska raden “smörj och bröa formen” som i många fall är lite onödig. I vissa fall till och med negativ, vilket jag märkte när jag skulle göra ett recept på fraisier (fint franskt ord för jordgubbstårta, se bilden ovan).

När man smörjer formen lossnar ju kakan från kanten och krymper ihop lite under gräddningen. När man gör fraisier monterar man sedan tårtan med jordgubbar och vaniljmousse i samma form, och om kakan då har krympt ihop och blivit skrynklig blir den synliga kanten väldigt ful. Tack och lov påminde en kollega mig om att inte smörja formen, och då blev allt bättre. En jämn och fin tårtbotten med spikraka kanter.

I botten av formen hade jag som ni ser bakplåtspapper, men vill man kan man självklart smörja och bröa botten. När kakan har svalnat skär man loss den från formens kant med en tunn kniv.

Bakom kulisserna

Jag glömmer ofta att visa upp vad som händer bakom kulisserna när vi fotar kakor, och ni har önskat att få ser mer av det. Oftast är jag extremt koncentrerad på att faktiskt jobba under en plåtningsdag, jag går liksom in i en bubbla och kan inte tänka på annat än just att jobba. Och skvallra med fotografen. Men under min senaste plåtning lyckades jag faktiskt ta några bilder av hur det gick till. Jag och Ulrika Pousette plåtade kokosbollar/ gräddbullar/ mums mums/ skumtoppar/ munkar (varför måste det finnas så många namn!?) för tidningen Mitt kök.

Jag gillar att fota själv, och fotar det mesta här till bloggen, men det finns så många fantastiskt duktiga matfotografer, så jag ser ingen anledning att fota själv till tidningsjobb och böcker. Då kan jag göra det jag är bra på, och fotografen kan sköta skärpa, ljus och allt det fototekniska och konstnärliga. Sedan hjälps vi åt att komponera bilden och styla. Inte minst är det väldigt skönt att slippa all efterbearbetning av bilden, att spara i rätt format och att leverera till någon jobbig ftp.

Jag bakar upp och förbereder så mycket som går i god tid före plåtningen, och just när det gällde kokosbollar kunde jag förbereda nästan allt. Många bakverk ser dock godast ut om de är nybakade, till exempel bullar, smulpajer, och suffléer.

Ibland packar jag ihop all rekvisita och alla kakor och så plåtar vi i någon fin miljö, eller så åker jag till fotografens studio, men ofta håller vi till i min matstudio Matlabbet, och det gjorde vi även denna dag. Oftast börjar vi vid 9.30-tiden med att dricka kaffe och gå igenom vad vi ska fota. Och skvallra, jag älskar att skvallra. Sedan väljer vi porslin, underlag och eventuell bakgrund och drar igång och fotar.

Efter max två bilder är jag väldigt lunchhungrig och då måste vi ta rast. Jag blir sur och negativ när jag är hungrig, och då kommer jag ingenstans. Men i branschen är normen att stressa på och bara kasta i sig lite mat på stående fot, sedan däcka med ett glas vin vid 16-tiden och slänga all mat man har fotat.

Det är finns någon slags prestige i att fota så många bilder som möjligt på en dag, och självklart blir det mest ekonomiskt så, men jag har tröttnat på att hetsa och stressa. Min kreativitet och energi tar slut efter sju bilder, och den här dagen fotade vi bara fem bilder, vilket är alldeles lagom och väldigt skönt.

Många vill tro att man fuskar när man fotar mat. Det gör man väldigt, väldigt, väldigt sällan. Det finns ingen anledning, det ser ju gott ut som det är.

Jag har nästan aldrig bakat kokosbollar förut, och Ulle hade aldrig plåtat det, så det var ett väldigt roligt jobb att göra. Tacksamt och lättplåtat, och gott att äta upp efter plåtningen. Det som blev över fick personalen på Nisses dagis.

Hur man än gör blir det väldigt stökigt efter en plåtning. Förr eller senare drar jag alltid fram halva rekvisitaförrådet.

Recepten kommer senare i sommar eller i höst. Jag hojtar till då!

Presenter

Jag har fått så mycket fina presenter på sistone. Av ingen anledning alls, jag råkar bara ha snälla och givmilda polare. Av Miriam Parkman fick jag en fantastiskt fin gammal madeleineform hon hittat på en loppis i Frankrike. Läs mer om hennes franska äventyr här. Av Miriam fick jag även små pappersunderlägg.

Jag älskar den lyxiga känsla det ger när man är på ett hotell eller en restaurang och får underlägg mellan kaffekoppen och fatet. Fullkomligt onödigt, förutom den ljuddämpande effekten, men ändå väldigt trevligt.

Av min kompis Claes fick jag ett par kokböcker, bland annat denna från 1968 om Wienerköket. Urtjusig tårta på omslaget och läckerheter som Rehrücken (tårta i form av en rådjursadel), Bublanina (sockerkaka med körsbär) och Gugelhupf (kaffekrans) på insidan.

Av min man Erik fick jag ett ljust och fint förkläde från Williams-Sonoma. Jag kommer att känna mig som Madickens kokerska när jag är klädd i det, eller annan lantlig, somrig person från svunnen tid.

Av min kompis Mia fick jag också ett förkläde. Detta från D-Lux 57 och inköpt på Magnolia Bakery i New York. Man kan aldrig ha för många förkläden! Men om de fortsätter på det här viset kommer jag att bli bortskämd.