Kak-Lisa

Jag har tidigare skrivit om Kak-Petter som jag hittade på en loppis förra sommaren, och nu har jag även lånat en Kak-Lisa av min mamma. Både Kak-Petter och Kak-Lisa tillhör Nilsjohans produktserie med personnamn. Mia är tydligen en tillredningskanna, och så finns bland annat serveringsspaden Don Juan, sardingaffeln Dora och kakformen Eivor.

Vad jag förstår ska Kak-Lisa användas till att spritsa småkakor, och jag ville testa den för att göra strassburgare, ni vet såna där klassiska spritsade mördegskakor. Först använde jag en vanlig engångsspritspåse med tyll, och det funkade okej för mig, men jag ville testa om det fanns ett mer användarvänligt sätt att rekommendera. Kakdeg är ju ganska hård att spritsa, och det kan vara svårt om man inte är van.

Det knepiga med Kak-Lisa är att man måste skruva på den för att spritsa ut degen, och jag är van vid att klämma på spritspåsen. Men efter några misslyckande försök blev jag ganska varm i kläderna. Strassburgare ska egentligen spritsas till krusade längder, men jag gjorde snäckformade istället, och Miriam doppade dem i mörk choklad och strödde över hackade hasselnötter.

Och så testade jag blomkak-tillsatsen på spritsen. Det blev jättefult först…

…men lite finare efter en hel del övning. Det bästa med Kak-Lisa är att det bara är att stoppa tillbaka degen i spritsen och göra ett nytt försök om man inte blir nöjd med resultatet. 

Receptet hittade jag i Sju sorters kakor, men jag tog lite mindre mjöl och lite mer smör. Det blir ju godare och mer lättspritsat då! Är det förresten någon idé att rekommendera att man använder en sån här gammal grunka i ett kakrecept, är det någon mer än min mamma som har en som ligger och dammar? Eller finns det moderna varianter att utrusta sitt kök med?

Lite loppisfynd

Jag brukar knorra över att det är så dyrt att handla på loppis här i Stockholm. Mina rekvisitainköp försöker jag spara till sommarens roadtrips när man kan åka längs en landsväg och fylla bilen med fynd. För det är ju det som är det roliga, att man kan fynda, inte känna sig lurad när man betalar 80 spänn för en Ikea-mugg på Myrorna. Ganska ofta kryper jag ändå till korset och går till Stadmissionen, och ibland kan jag ha tur, som igår när jag hittade de fina kaffekopparna ovan, och kannan nedan till ganska humana priser.

Kola utan kristaller

Jag har ju tidigare skrivit om det här med glykos, och varför man tillsätter det till godis, tryfflar, glass och liknande. Jag var lite skeptisk till om det funkar att ersätta glykos med vit baksirap, men förra veckan gjorde jag ett par empiriska experiment, och det ser lovande ut. Att kolor och sånt blir lite sockrigt och grynigt är ganska vanligt förekommande, och ett sätt att komma undan det problemet är att tillsätta glykos. Men jag vill inte ha glykos i mina recept för hemmabagare eftersom det är ganska dyrt och svårt att få tag på (fast nu börjar det dyka upp mer och mer i vanliga butiker). Jag skulle göra en mjuk fudge, och först gjorde jag den med mörk choklad, vispgrädde, strösocker, ljus sirap och smör. Den blev god, men sockret kristalliserade sig och fudgen blev lite grynig. Det tror jag egentligen att fudge ska vara, men jag gillar det inte. Så jag testade igen, men bytte ut den ljusa sirapen mot vit baksirap. Bingo! Slät, krämig och fin. Nackdelen med glykos och vit baksirap jämfört med ljus sirap är att det egentligen inte har någon smak. Men men, de andra ingredienserna tillför ju det.

Sedan gjorde jag göra en mjuk kola med lite havssalt som fyllning till chokladmacarons, och samma sak där, med ljus sirap i kolan blev den sockrig och trist, så jag gjorde ett nytt försök med vit baksirap och då blev det finemang.

Ja, förutom att den bev alldeles för lös för att fylla i macarons, så då gjorde jag ett nytt försök och kokade den längre, men då klappade den ihop totalt. Fettet separerade från sockret som ni ser här nedan, och så vill man ju inte ha det. Men det är så jag jobbar, jag misslyckas och misslyckas för att ni ska lyckas när ni gör recepten. Fast jag hade deadline på recepten redan igår, och nu bloggar jag istället för att ta tag i boken. Ajabaja, min redaktör kommer bli rasande! Hade jag mer tid skulle jag kanske kunna förklara vad den vita baksirapen gör för nytta. Eller nej förresten, jag har så dålig koll på det där molekylära.

Tre nyanser av brunt

Jag stressar som en hund mellan kurser, bakning, plåtningar och möten, men jag vill bara passa på att önska trevlig helg med de här grymt goda browniesarna. Idag har jag bakat dem med hasselnötter i, men grundreceptet finns redan under Recept, och så är det bara att lägga till det du är mest sugen på, till exempel kolabitar, macadamianötter, marshmallows, jordnötsmör eller hallon. Nigel Slater är förresten upphovsman till receptet, jag har tjuvat det rätt och slätt.

Jag har även kokat kola idag, men mer om det kommer nästa vecka!

Bloggbeef

Ah, äntligen en bloggbeef! Jag har lite problem med min image. Man kan lätt få intryck av att jag är en supersnäll gulligulltjej. Så fel man kan ha, jag är en riktig hynda allt som oftast! Jag svär, snackar skit och lever rövare som ett helt kompani, och äntligen har jag fått något att bita i. Bake My Day-Mattias har nämligen gått till attack mot mina teorier om att man bör mala mandeln till macarons istället för att mixa den. Som att den där borgarbrackan till sekreterare kan något om bakning! Han kan ju fan inte ens stava till mitt namn, jag heter inte Mia Öhnr!

Äh, vet ni vad, jag bara skojar. Jag är ganska snäll för det mesta, jag gillar Mattias och blir egentligen inte arg över triviala grejor som hur man finfördelar mandel. Peace.

Dock tycker jag att det är kul att klura över bakningstekniska grejor, och vad som egentligen stämmer. Alla har ju så mycket teorier om vad som är rätt och fel. När jag har testat att mixa mandel till macarons har jag fått dåligt resultat, men det var länge sen sist (ni kan läsa om det här) och nuförtiden använder jag nästan alltid färdigmalen mandel som jag köper från en grossist. När jag håller macaronkurs får dock eleverna prova både och, och det brukar gå som en dans med mandel malen på kvarn, men det är viktigt att använda en kvarn som maler fint, och att sikta mandelmjölet noggrant, samt att se till att man fortfarande har receptets angivna mängd mandel när man siktat klart. Och är det så att man själv skållar och skalar mandeln antar jag att det är viktigt att låta den torka ordentligt.

Men som sagt, jag propagerar för tidsbesparande färdigmalen mandel, och det har jag fått ett nytt tips om att man kan köpa i LCHF-butiker, till exempel här, här och här. Jag vet inte om det är bra och tillräckligt finmalet mjöl, men det ser både lovande och prisvärt ut. Det kanske inte ens är malet på kvarn, vem vet, det mandelmjöl jag använder kan ju mycket väl vara mixat, även om jag tvivlar på det.

Anledningen till att mandelns egenskaper skiljer sig åt om den är mixad eller malen lär bero på att ytans struktur blir annorlunda, och därmed också mandelns uppsugningsförmåga. Knivarna i en mixer skär ju upp en ganska slät yta, medan en kvarn ger en mer uppruggad yta, som därmed binder vätska bättre. Jag brukar strunta i det där med mandelkvarn i nästan alla recept, och använda mixad mandel eller mandelmassa istället, men just till macarons är jag som sagt lite mer försiktig.

Kommentera gärna och berätta om dina erfarenheter av malen och mixad mandel!

Bemärkelsedags

Jag fyllde år för några veckor sedan, och damn vad jag älskar födelsedagar! Egentligen är presenterna inte en särskilt viktig del av det hela, men ändå, vilka presenter jag fick! Min kompis Mia, den tokan, hade gått och köpt ett superfint fat från Drakens Antiques som jag trånat efter i åratal, men inte köpt eftersom det är svindyrt. Observanta bloggläsare kanske känner igen fatet som jag till och med hyrt i perioder eftersom jag gillar det så mycket.

Och Miriam, min Miriam, kom med underbara blommor…

…och söckersött halsband…

…och hårnål från Tiny Tasty.

Miriam är förresten omslagsflicka i senaste numret av Minnenas Journal, och jag är stolt som en tupp!