Veckans bästa dag

Idag är det tisdag! Det betyder ju semletisdag! Nu är det dessutom bara en vecka kvar till självaste fettisdagen 8 mars, och då kommer jag vara på Nytorget Urban Deli och bygga ihop semlor efter kundernas önskemål klockan 14-17. Alla vill ju ha sina semlor på olika sätt, så jag kommer att skräddarsy semlan precis som du vill ha den, vare sig du vill ha mycket eller lite grädde, runt eller trekantigt lock, mandelfritt eller jättemycket mandelmassa. Kom förbi vetja! Jag har lite böcker för signering, och så svarar jag gärna på bakningsfrågor också. 

Nu tänker jag tråka ut er med lite folkbildande semlekunskap igen. Vår nutida semla härstammar från de tyska och danska fastlagsbakverken och spreds troligtvis till södra Sverige redan under 1600-talet då denna landsända tillhörde Danmark. Den första anteckningen om att semlor åts i Stockholm är från 1689. Det finns många teorier kring ordet hetväggs ursprung och dess betydelse. Redan på 1700-talet konstaterade språkforskaren Johan Ihre angående dessa teorier att ”flertalet äro dumma ock alla onyttiga”.  Ordet hetvägg kommer dock sannolikt från det tyska ordet heisswecken. Heiss syftar troligtvis på seden att äta fastlagsbröden med varm (heisse) mjölk eller smält, varmt smör. Vissa menar att de kallas heiss eftersom de ofta åts nybakade och ännu varma från ugnen. Ordet wecken syftar på fastlagsbrödets ursprungliga vigg- eller korsliknande form.

Ordet semla kommer från det latinska ordet simila, ”det finaste vetemjölet” och syftar på att fastlagsbröden oftast bakades av just vetemjöl. Vetemjöl var dock ända in på 1800-talet en lyxvara som endast de välbärgade kunde unna sig. Dessutom odlades vete främst i södra Sverige så bruket att äta semlor i norra Sverige och Dalarna blev inte vanligt förrän på 1900-talet.

Ordet semla förekom redan under 1500-talet, men länge var den vanligaste benämningen hetvägg, fettisdagsbulle eller fastlagsbulle. Nu har dock ordet semla så gott som helt tagit över, åtminstone i Stockholmstrakten, kanske eftersom bagerierna får lättare att sälja bullarna ända från jul till påsk om namnet inte förknippas med en särskild dag.

Troligtvis fick semlan sin nuvarande runda form då sockerpriset sjönk under 1700-talet och bagerierna hade råd att göra bullarna lite större. Det dröjde dock ännu några hundra år innan de antog den gräddprydda och mandelmassefyllda skepnad vi numera är vana vid. I Skåne och Halland var det förr i tiden vanligt att fastlagsbullarna skars sönder och åts med varm mjölk ur gemensamt fat. Detta kallades för mjölksoppa och på Bornholm var det vanligt att göra en liknande soppa på brännvin och kringlor vid festliga tillfällen.    

Senare började husmödrar gröpa ur semlorna och steka inkråmet med smör och blanda det med godsaker som socker, rivna mandlar, korinter, kanel och äggulor. Inkråmet fylldes sedan åter i bullen, locket sattes på och bullarna värmdes försiktigt i ugnen. Till detta serverades varm mjölk som ibland kryddades med rosenvatten, citronskal och kanel samt reddes av med äggulor. Allt enligt kokboksförfattarinnan Anna Maria Rückershiöld 1796.

Semlor fyllda med mandelmassa förekom inte förrän under senare delen av 1800-talet. Under slutet av 1700-talet och 1800-talet kom de främsta sockerbagarna från Schweiz. När schweiziska bagare öppnade konditorier, eller så kallade shweizerier, i Sverige under början av 1800-talet medförde de kunskapen om hur mandelmassa tillverkas. Troligtvis insåg sedan svenska sockerbagare att denna delikatess skulle passa som fyllning i våra semlor. Semla med vispad grädde under locket verkar ha blivit vanligt först på 1930-talet. Det lär ha varit en gotländsk bagare som kom på detta genidrag strax efter första världskriget. Det ryktas att han blev så lycklig över gräddens återkomst efter kriget att han av ren iver spritsade den även på fettisdagsbullarna.

Bilden har ingen mindre än Ulrika Pousette plåtat!