På spaning efter den tid som flytt

June 20, 2013

016

Ett nytt, späckat och alltid lika grymt nummer av tidningen Baka har kommit. Bläddrar man noga hittar man min krönika, men har man missat den kan den läsas här:

Man kan knappt skriva om madeleinekakor utan att nämna Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Marcel dricker lindsblomste och äter en madeleine, och plötsligt översköljs han av minnen från sin barndom. För så är det ofta, minnen fastnar på smaker och kakor, på samma sätt som musik får oss att förflyttas bakåt i tiden.

Jag har själv madeleineminnen från barndomssomrar i Frankrike. Vi åkte till Arès i närheten av Bordeaux varje år när jag var liten, och för en unge som växte upp på landet i Sverige med långa, kalla vintrar, bävernylonoverall och skolbespisningens studsiga fiskbullar gjorde de där somrarna vid havet stort intryck. Vi köpte madeleines i storpack på snabbköpet och gick på trätrallar genom sanddynerna ner mot den milsvida stranden. På en bastmatta avnjöts sedan lagom sandiga madeleines mellan otaliga dopp i vågorna. Jag minns också hur stort intryck det gjorde på mig att gå till bageriet på hörnet varje morgon och köpa fluffiga baguetter som avnjuts med smör och sylt. Hemma i Sverige var det tre mil till närmaste bageri, och Skogaholmslimpa eller mammas hembakade rågbullar som serverades.

Min 1,5-årige son har just blivit tokig i kakor. Det tycker jag är kul, men det ger samtidigt upphov till en hel del dåligt samvete, attityden till att ge barn socker nuförtiden är minst sagt fördömande. Jag pratade med en nutritionist häromdagen som hade mycket sunda åsikter, men när det gällde barn och socker var hon benhård. Socker är ett gift, var budskapet. Det har hon säkert rätt i på sätt och vis, men om jag tänker tillbaka på min barndom är fikastunderna något väldigt positivt som jag minns. Många andra händelser har tynat bort i minnet, men kakorna har etsat sig fast. Jag minns min mammas tigerkaka som vi åt i solen på bryggan tillsammans med nygjord körsbärssaft, hur hon tog fram hembakade bullar ur frysboxen i sjöboden och lät dem tina på en sten i solen för att bli varma lagom till trekaffet, hur vi packade ner Plommon i Madeira-choklad och tog båten till en utsiktsklippa och tuggade i oss dem i kvällssolen, hur vi gjorde marsipangodis till jul och påsk, och min mammas semlor vi fick till frukost tillsammans med varm mjölk när det var säsong. Sådant satte verkligen guldkant på livet och skapade något vackert att minnas. Hade vi fått tugga på några osaltade nötter och ett äpple vet jag inte om det där fina hade etsat sig fast i minnet på samma sätt.

DSC_0310

Jag äter glass på de flesta foton som finns av mig som barn. Här (i mitten) hos min dagmamma tillsammans med mina polare Zandra till vänster och Gustav till höger. Kanske 1984.

Det är inte bara ätandet av kakorna som är minnesvärt och viktigt när man är yngre, för mig och många andra blev bakning något väldigt positivt och stort i tonåren. Att gå i högstadiet är nog det jobbigaste jag gjort, men när jag kom hem från skolan öppnade jag Rutiga kokboken (på den tiden fanns inte kakbloggar och snygga, inspirerande böcker), valde ett recept på schackrutor, muffins eller drömmar och när kakorna väl var i ugnen hade mycket av den där tonårsångesten runnit av. Sedan åt jag upp alla kakorna framför Lilla huset på prärien eller Flipper.

Jag träffade nyss en bekant som berättade att hon gett bort en bakningskurs i present till sitt 15-åriga barnbarn, just för att ge henne ett hantverk och en egen kompetens. Den enkla alkemin som sker när man bakar ger ofta en tillfredställelse som är viktig när man är yngre, det ger självkänsla att man kan skapa något själv och har ett intresse.

Mitt jobb kan ibland kännas lite ytligt. Jämför jag mig med någon som jobbar för Läkare utan gränser känns bakning och receptskapande inte helt meningsfullt. Men med jämna mellanrum får jag brev och kommentarer från läsare som berättar om hur glada de blir av min blogg och mina böcker. Känner de sig lite nere och trötta bläddrar de bara runt ett tag bland fina kakor, inspirerande bakverk, tips och idéer, och så känns livet plötsligt lite ljusare igen. Det om något är meningsfullt i det lilla, att få sin omgivning att må lite bättre med så enkla medel som socker, mjöl och smör.

14 Responses to “På spaning efter den tid som flytt”

  1. C said

    Guud såå sööt! Fint skrivet🙂

  2. Elin said

    Bra skrivet!🙂

  3. Meg said

    Tack för ett mycket bra & långt inlägg.
    Jag tror att synen på socker då och nu ändrats radikalt av den enkla anledningen att vi äter mycket mer socker idag än förr. Nutrionisten har nog ganska rätt. När du var liten så åt du kanske en bulle, en kaka och drack ett glas saft. Det var det sötintag du fick den dagen. Idag är ju mycket mat fullproppad med socker som serveras i skolmatsalar och vid familjens middagar (halvfabrikat). Många barn dricker läsk eller juice i stället för mjölk osv osv.
    Men visst kan man minnas en speciell händelse av en smak och det är betydelsefullt.

  4. Cecilia said

    Jag jobbar som sjuksköterska, ofta med palliativ sjukvård för svårt cancersjuka. Oerhört viktigt, på det allra mest seriösa sätt. Men jag tycker att ditt jobb verkar helt fantastiskt! Både inspirationen det ger andra, de underbart goda kakorna som du gör, och de vackra bilderna..! Vad vore livet egentligen utan balans mellan det lättfärdiga och allvarliga, det vackra och det hemska, det glada och det sorgsna? Cancer gör mig ledsen, men en After Eight Kladdkaka lättar liksom upp humöret igen. Varje gång!

  5. Nina said

    Vad fint skrivet!

    När jag läser kommer mina barndomsminnen av fika också fram. Briocherna i Bretagne, körsbärskakan i Tyskland, mormors alls småkakor och grannens underbara kanelbullar.

    Klart man ska fika! Klart man ska ge sina barn en kaka eller bulle. Det skapat underbara mysiga stunder och minnen. Och då menar jag inte att man ska äta det varje dag utan då och då.

    Så fortsätt med ditt fantastiska jobb och hjälp oss andra med att baka dina fantastiska bakverk som förgyller en grå vanlig vardag. Det är viktigt.

    Kram

  6. Sandra said

    Minns också alla fikastunder med min mormor. Jag och mamma gick och hämtade mormor på hennes jobb och så gick vi till de bästa fiken och fikade. Jag fick alltid en halv tekaka först och sen fick jag gå och handla själv vad jag ville. Älskade det. Älskade att baka och hittade på egna recept redan i 6-årsåldern. Jag ger inte Sixten socker. Men jag tycker det är skillnad på att inte ge honom en massa socker och coca-cola och sockerfiler mot att han sen ska få äta lite småkakor och hembakat. Det blir nog alldeles tillräckligt av den varan ändå i framtiden tänker jag. Sommar utan glass, vad är det för sommar?

    • miaohrn said

      Vad roligt med dina fikastunder med mamma och mormor! Och så länge man inte häller Coca-cola i nappflaskan tror jag att man är på rätt väg. Och barn har överlevt värre än det också.

  7. Gammelfasteriusa said

    Hi Mia!
    This will be in English because the dots and circles are a pain to do. I just read your cookie and childhood blog. Loved it! My favorite childhood memory is from the summers with my grandmother. She would take an oldfashioned coffeecup, put some coffee into it, then lots of cream, then two lumps of sugar and for a finishing touch, en slät bulle. Bullen absorbed all the liquid and for a grand finale, we turned the cup over onto its saucer (also very pretty) and I got to eat the goodie, covered with semi-melted sugar on top, with a spoon. In a summer cabin with nothing but a wood stove, this was pastry time. It solidified my love for coffee, bread, desserts and baking, for ever. You are soo right about baking, it gives you a kind of personal power. The good kind. I am so glad that both my daughters keep up this art.
    As for cook books, you are right on again. My latest purchase is Naomi Duguid’s Home Baking. I read about all the breads and don’t have to ingest all the wheat, which makes me fat!
    Thanks for your wonderful blogging. It is always such a pleasure to read.

    • miaohrn said

      Vad glad jag blir att du gillar inlägget, Benita! Och den där kaffe-grädde-socker-bulle-desserten låter ju helt underbar, den måste jag försöka återskapa! Hoppas du mår riktigt bra. Kram

  8. Annika said

    Åh, men precis så känner jag också. Min mamma bakade alltid – och jag har förstått att det inte var så fint med hembakat då, man skulle ha “köbekager”, men det hade vi inte råd med. Såhär i efterhand är jag mycket glad att vi inte hade råd att köpa. Det är ju mycket roligare och godare att baka själv! För jag älskade att baka med mor och far, eller med lillasyrran.

    Morfar var bagare, som med jättestora händer kunde nypa ihop fina småbröd – fast han dog så tidigt att jag bara minns det svagt. Mormor fortsatte såklart baka. Med farmor bakade vi klenor (klenätter på rikssvenska) varje jul, tills hon blev sjuk. Och precis som du använde bakade jag massor i tonåren för det blev jag alltid glad av – och andra blev glada när jag bjöd på nybakat. Har också massor av minnen av fina fikastunder, goda kakor.

    Och ja, du vet ju att jag fortfarande älskar att baka. Blir glad när döttrar och systerdöttrar vill baka, för jag tror absolut att det lindrar tonårsångesten – och det är ju så roligt, kreativt, mysigt att baka. Plus att som sagt andra blir glada när man bjuder, och det är så extra trevligt att göra andra glada.

    Visst är det onyttigt med socker, men tricket är nog att göra det just minnesvärt: de där speciella stunderna när man får en god kaka, ett glas saft. På helgen, på semestern, på kalas, på sommarlovet… Får man sötsaker hela hela tiden, så kanske det inte alls blir särskilt minnesvärt, för det sticker liksom inte ut. Och vi har så mycket sött omkring oss, i stora mängder. Jag fick ett glas saft, en bulle och kanske kex, det var en fin fikastund. Nu är bullarna dubbelt så stora, glasen större och fylls på, vi dukar gärna fram flera olika sorters (stora) kakor… Försöker verkligen behärska mig när jag ska bjuda, men det är ju så GOTT och så TREVLIGT. Och blir det så hela tiden, ja hur ska man då minnas den där speciella gången…? Svårt, verkligen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: