Att föreviga en kaka

September 19, 2011

Apropå det här med fusk och matstyling i förra inlägget så har jag skrivit en hel krönika på temat till senaste numret av tidningen Baka:

Mitt yrke är det förtjusande matskribentyrket, men med inriktning på kakor. Förutom att skriva krönikor i denna eminenta tidning skapar jag recept till tidningar och böcker. Mattidningar kontaktar mig och ber mig att göra till exempel tre glassbomber, fem sommartårtor, ett pepparkakshus eller en steg för steg-beskrivning till hur man bakar butterkaka, och så gör jag helt enkelt det. Roligare jobb kan man knappt ha! Jag skriver receptet, bakar upp kakan och stylar bilderna vid fotograferingen.

Just det här med hur man stylar mat och bakverk verkar många ha vanföreställningar om. Det florerar massor av myter om hur man sprejar och lackerar maten för att den ska bli snygg på bilden. Den myten vill jag slå hål på, med väldigt få undantag är det helt vanliga, goda kakor som man fotar och sedan äter upp. Det finns sällan någon anledning att trixa till det, det ser ju så gott ut ändå. På sin höjd kan jag ibland pensla snittytan av en jordgubbe eller lime med lite vatten eller olja om den ser torr ut, men konstigare än så blir det inte. Visst har det säkert hänt att en matfotograf har retuscherat bort en smula eller två under efterarbetet, men även där handlar det mest om att dra lite i färgerna.

Anledningen till att många lekmän vill tro att man fuskar med bilderna kanske är för att trösta sig om resultatet inte blir som man hade hoppats i hemmaköket. Jag minns till exempel när vi var små och min syster sprang och hämtade mattidningen för att visa gästerna hur den melonskål fylld med fruktsallad min mamma stått och kämpat med inför en middagsbjudning egentligen skulle ha sett ut. Det uppskattades inte av min mor, även om jag inte kan tänka mig att bilden såg särskilt aptitlig ut heller eftersom det hela utspelade sig under 1980-talet.

Kanske är det främst i Sverige vi är så avskalat naturliga när det gäller matfotografering. En kollega till mig var nyss på en workshop för matskribenter i USA, och där började föreläsaren med att konstatera att man bara kan glömma att kunna äta den mat som fotograferas. Andra fiffiga tips hon delade med sig av var att man absolut inte kan använda kaffe om man ska fota kaffe. Kaffe blir bara en svart, trist yta, så istället häller man upp soja i koppen och späder till önskad nyans (struntprat, kaffe blir finfint på bild). Ska man fota en stek, bör man göra minst fem stekar eftersom man aldrig vet vilken som blir rosa och fin. Så sant, men ska man köpa fem stekar och sedan slänga alla blir det en riktig förlustaffär. För att inte tala om hur mycket miljön förlorar på det.

Det finns en viss skillnad mellan redaktionellt arbete (tidningar), reklam och film. När man jobbar redaktionellt är det oftast en ganska lugn och anspråkslös historia där matskribenten och fotografen skapar bilden tillsammans. På sin höjd är en assistent eller redaktör med och i mycket sällsynta fall en stylist. När det gäller reklamfotograferingar är det en helt annan femma, där handlar det snarare om ”the more, the merrier”, och man ska gärna dra ihop en hel stab av personer som gör mer eller mindre nytta, och alla bör ha minst en assistent eller praktikant. Gärna flera. Det handlar då om stylist, kock, AD, copywriter, fotograf och representanter från kundens sida. Ju kortare beteckningar man har desto bättre, istället för att kalla sig för art directorns assistent är man kort och gott AD-ass. När hela gänget sedan står runt kakan och lägger pannan i djupa veck medan en av assistenterna putsar lite med en tops eller flyttar en smula med en pincett medan de andra tycker till kan det te sig en smula komiskt. Ofta stannar jag upp och inser hur triviala beslut vi lägger enorm vikt vid i min bransch. Ska vi ta de blåa eller de gröna sugrören? Ska fatet flyttas 1 millimeter till höger i bilden? Hur fånigt det än kan verka gör det ofta stor skillnad, och lägger man inte tid på de där små detaljerna utan hastar vidare ångrar man sig ofta senare.

Jag har aldrig jobbat med mat på film, men även där verkar det som att huvudsaken är att skådespelarna ska kunna äta maten. Undantaget är dock stora gästabud med höga puddingar och tjusiga uppläggningar som ska kunna stå sig under otaliga tagningar utan att sloka och smälta.  Och det är bäst att skådisarna håller sig nyktra, så vin brukar ersättas med vindruvsjuice.

7 Responses to “Att föreviga en kaka”

  1. Anders said

    Vilket får mig att tänka på Domino’s fyndiga kampanj “Show us your pizza” som började med 3 minuter fejkdokumentär om matfoto: “Pulling the Cheese”. Se exempelvis på http://vimeo.com/25748638 och hoppas att det inte är alltför träffande igenkänningshumor.

  2. Tack för det inlägget! Superintressant!

  3. Olga said

    vilket drömjobb!

  4. Marie said

    Men det finns tidningar som skulle behöva styling. Eller så är de helt enkelt färgblinda. Hemmets veckotidning. Alltid i orange. Eller?

    • miaohrn said

      Ja sannerligen! Och så skulle de nog behöva bättre papper istället för det där sladdriga. Men något härligt är det med recepten ändå.

  5. […] kallar bara det här receptet (som används bl a till dessa) topping. Jag har bytt ut ingredienserna mot vegetabiliska alternativ (inklusive agavesirap […]

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: