Verklighetsflykt

January 12, 2011

Nej, nej, nej, inte mer snö, tänker jag och flyr in i en pastellig vårvärld. Och det är ganska lätt gjort när macaron- bakelse- påsk- och semleplåtningar varvas om varandra.

Ulle förevigade mig under gårdagens plåtning då jag stylade en asiette à la Therese Baalack (fd Wikström) – kvinnan bakom kaféet och böckerna som alla heter något på En liten smula, och som gav världen den bandförsedda asietten 2005.

Mer söta toner

January 10, 2011

Nu har jag uppdaterat min Spotify-lista med kaklåtar. Det är ju inte helt lätt att hitta musik som handlar om kakor, så många av kopplingarna är ganska långsökta. Men svänger gör det! Här har jag skrivit om listan tidigare.

Bilden har ingenting med låtlistan att göra, men är mitt första försök att göra over the top-pyntade småkakor. Idén är skamlöst rippad från Bakerella.

Påsk och precision

January 6, 2011

När jag bakar och stylar kakor eller mat till en fotografering för en bok eller tidning är det oftast en ganska anspråkslös historia. Det är jag och fotografen och på sin höjd en assistent, och så fotar vi kakorna rakt upp och ner. Många tror att man använder hårspray, lack, raklödder och gud vet allt, men det finns det sällan någon anledning till, kakorna ser ju så goda ut som de är. Och när bilden är tagen äter man helt enkelt upp allt man orkar.

När man plåtar till reklamsammanhang är det ofta en annan femma. I förrgår bakade och stylade jag till  en reklamkampanj för en livsmedelstillverkare, och jag har aldrig sett på maken till arbetsstab. Alla hade en assistent, från AD till copywriter, och det var tops, tandpetare och fönsterputs till förbannelse. Vi var åtta vuxna människor som stog runt en tallrik med chokladbollar, la pannan i djupa veck och med bekymrad min funderade över om den högra chokladbollen skulle flytta två millimeter till vänster eller inte. På många sätt är det ju fullkomligt befängt att lägga så stor vikt och så mycket möda vid så triviala beslut, men det är ofta de där små detaljerna som gör skillnad.

 Igår på självaste trettondagsafton var det istället påskplåtning för en kundtidning som gällde. Ut med julens hyacinter och in med tulpanerna! Och fram med mitt påskgodis från 2008 och 2009. Favoriterna tror jag till och med är kvar sedan 2007, och dem plockade jag av från tårtan och sparade till nästa år när vi var klara…

De senaste åren har trenden gått mot att bröd och bullar ska ha en rejält gyllenbrun skorpa, och det är en utveckling jag varmt välkomnar som motsats till bleka, svampiga bröd. Men nu har det snart gått för långt. Det här valnötsbrödet jag köpte på Fabrique har en helt förkolnad skorpa, och det är inget undantag. Bröden från Fabrique – och många av alla bagerier som har startat sedan surdegshypen drog igång – har ofta löjligt välgräddade skorpor. Förutom att det inte är gott när brödet smakar beskt och bränt är det vad jag vet inte särskilt hälsosamt att äta förkolnad mat. Och om jag anstränger mig att vara sund och lämnar skorpan (och den brända botten) känner jag mig snuvad på det godaste på brödet.

En brittisk kompis till mig ville köpa med sig svenska kanelbullar hem på sin senaste visit. Vi var på Regeringsgatan, så jag tog med henne till Brunkebergs bageri, men hon vände i dörren när hon såg bullarna, och utbrast “Oh no, they’re burnt!”. Jag försökte förklara att det var trendigt och att det skulle vara så, men hon insisterade på att åka till det halvsunkiga (men charmiga) bageriet i Hornstulls tunnelbana för att köpa bleka bullar. Inget ont om Fabrique och Brunkan, men det känns som att det där med skorpa har gått löjeväckande långt nu.