Vinklar och vrår

Som ni vet går det trender i allt, så också i matfotovinklar. Länge skulle allt fotas i 45 graders vinkel, för tio år sedan ville vissa bara plåta rakt framifrån för att inte förminska maten, och nu har det varit poppis att plåta rakt uppifrån i några år. Något som tyvärr ryktas leda till arbetsskador hos matfotograferna, då den rasande trendiga vinkeln inte tillåter ergonomiska arbetsställningar.

På bilderna hjortoncheesecake fotad av ingen mindre än Ulrika Pousette.

Ett äkta kakkalas

Mitt jobb går ofta ut på att försöka skapa känslan av ett äkta kakkalas. Jag tjatar ihop kompisar, letar efter passande miljö, roddar och grejar med blommor, vimplar och ballonger och försöker få alla att se lagom glada och somriga ut trots att snön knappt smällt eller höststormen viner runt hörnet. Så igår när jag skulle parkera cykeln på vår innergård såg jag det. Ett alldeles äkta somrigt kakkalas! Ett gäng klasskompisar hade dukat upp långbord för att fira in sommarlovet efter ettan i gymnasiet. Flott som bara den med hallongrottor, kladdkaka, bullar, citronmarängpaj, gräddtårta, pavlova och Pokémon-tårta.

Observera hur spontant upplagda hallongrottorna är! Det skulle ha tagit en halvtimme för en stylist att arrangera dem så perfekt.

Att föreviga en kaka

Apropå det här med fusk och matstyling i förra inlägget så har jag skrivit en hel krönika på temat till senaste numret av tidningen Baka:

Mitt yrke är det förtjusande matskribentyrket, men med inriktning på kakor. Förutom att skriva krönikor i denna eminenta tidning skapar jag recept till tidningar och böcker. Mattidningar kontaktar mig och ber mig att göra till exempel tre glassbomber, fem sommartårtor, ett pepparkakshus eller en steg för steg-beskrivning till hur man bakar butterkaka, och så gör jag helt enkelt det. Roligare jobb kan man knappt ha! Jag skriver receptet, bakar upp kakan och stylar bilderna vid fotograferingen.

Just det här med hur man stylar mat och bakverk verkar många ha vanföreställningar om. Det florerar massor av myter om hur man sprejar och lackerar maten för att den ska bli snygg på bilden. Den myten vill jag slå hål på, med väldigt få undantag är det helt vanliga, goda kakor som man fotar och sedan äter upp. Det finns sällan någon anledning att trixa till det, det ser ju så gott ut ändå. På sin höjd kan jag ibland pensla snittytan av en jordgubbe eller lime med lite vatten eller olja om den ser torr ut, men konstigare än så blir det inte. Visst har det säkert hänt att en matfotograf har retuscherat bort en smula eller två under efterarbetet, men även där handlar det mest om att dra lite i färgerna.

Anledningen till att många lekmän vill tro att man fuskar med bilderna kanske är för att trösta sig om resultatet inte blir som man hade hoppats i hemmaköket. Jag minns till exempel när vi var små och min syster sprang och hämtade mattidningen för att visa gästerna hur den melonskål fylld med fruktsallad min mamma stått och kämpat med inför en middagsbjudning egentligen skulle ha sett ut. Det uppskattades inte av min mor, även om jag inte kan tänka mig att bilden såg särskilt aptitlig ut heller eftersom det hela utspelade sig under 1980-talet.

Kanske är det främst i Sverige vi är så avskalat naturliga när det gäller matfotografering. En kollega till mig var nyss på en workshop för matskribenter i USA, och där började föreläsaren med att konstatera att man bara kan glömma att kunna äta den mat som fotograferas. Andra fiffiga tips hon delade med sig av var att man absolut inte kan använda kaffe om man ska fota kaffe. Kaffe blir bara en svart, trist yta, så istället häller man upp soja i koppen och späder till önskad nyans (struntprat, kaffe blir finfint på bild). Ska man fota en stek, bör man göra minst fem stekar eftersom man aldrig vet vilken som blir rosa och fin. Så sant, men ska man köpa fem stekar och sedan slänga alla blir det en riktig förlustaffär. För att inte tala om hur mycket miljön förlorar på det.

Det finns en viss skillnad mellan redaktionellt arbete (tidningar), reklam och film. När man jobbar redaktionellt är det oftast en ganska lugn och anspråkslös historia där matskribenten och fotografen skapar bilden tillsammans. På sin höjd är en assistent eller redaktör med och i mycket sällsynta fall en stylist. När det gäller reklamfotograferingar är det en helt annan femma, där handlar det snarare om ”the more, the merrier”, och man ska gärna dra ihop en hel stab av personer som gör mer eller mindre nytta, och alla bör ha minst en assistent eller praktikant. Gärna flera. Det handlar då om stylist, kock, AD, copywriter, fotograf och representanter från kundens sida. Ju kortare beteckningar man har desto bättre, istället för att kalla sig för art directorns assistent är man kort och gott AD-ass. När hela gänget sedan står runt kakan och lägger pannan i djupa veck medan en av assistenterna putsar lite med en tops eller flyttar en smula med en pincett medan de andra tycker till kan det te sig en smula komiskt. Ofta stannar jag upp och inser hur triviala beslut vi lägger enorm vikt vid i min bransch. Ska vi ta de blåa eller de gröna sugrören? Ska fatet flyttas 1 millimeter till höger i bilden? Hur fånigt det än kan verka gör det ofta stor skillnad, och lägger man inte tid på de där små detaljerna utan hastar vidare ångrar man sig ofta senare.

Jag har aldrig jobbat med mat på film, men även där verkar det som att huvudsaken är att skådespelarna ska kunna äta maten. Undantaget är dock stora gästabud med höga puddingar och tjusiga uppläggningar som ska kunna stå sig under otaliga tagningar utan att sloka och smälta.  Och det är bäst att skådisarna håller sig nyktra, så vin brukar ersättas med vindruvsjuice.

Verklighetsflykt

Nej, nej, nej, inte mer snö, tänker jag och flyr in i en pastellig vårvärld. Och det är ganska lätt gjort när macaron- bakelse- påsk- och semleplåtningar varvas om varandra.

Ulle förevigade mig under gårdagens plåtning då jag stylade en asiette à la Therese Baalack (fd Wikström) – kvinnan bakom kaféet och böckerna som alla heter något på En liten smula, och som gav världen den bandförsedda asietten 2005.

Påsk och precision

När jag bakar och stylar kakor eller mat till en fotografering för en bok eller tidning är det oftast en ganska anspråkslös historia. Det är jag och fotografen och på sin höjd en assistent, och så fotar vi kakorna rakt upp och ner. Många tror att man använder hårspray, lack, raklödder och gud vet allt, men det finns det sällan någon anledning till, kakorna ser ju så goda ut som de är. Och när bilden är tagen äter man helt enkelt upp allt man orkar.

När man plåtar till reklamsammanhang är det ofta en annan femma. I förrgår bakade och stylade jag till  en reklamkampanj för en livsmedelstillverkare, och jag har aldrig sett på maken till arbetsstab. Alla hade en assistent, från AD till copywriter, och det var tops, tandpetare och fönsterputs till förbannelse. Vi var åtta vuxna människor som stog runt en tallrik med chokladbollar, la pannan i djupa veck och med bekymrad min funderade över om den högra chokladbollen skulle flytta två millimeter till vänster eller inte. På många sätt är det ju fullkomligt befängt att lägga så stor vikt och så mycket möda vid så triviala beslut, men det är ofta de där små detaljerna som gör skillnad.

 Igår på självaste trettondagsafton var det istället påskplåtning för en kundtidning som gällde. Ut med julens hyacinter och in med tulpanerna! Och fram med mitt påskgodis från 2008 och 2009. Favoriterna tror jag till och med är kvar sedan 2007, och dem plockade jag av från tårtan och sparade till nästa år när vi var klara…

Rekvisitafrossa

Jag har just påbörjat ett nytt kakboksprojekt med alldeles väldigt söta läckra små kakor. Alltså ännu sötare och gulligare än vanligt! Jag berättar mer när bitarna börjar falla på plats, men jag vill bara visa hur bedårande det såg ut när jag hade radat upp all min favoritrekvisita inför plåtningen häromdagen.

Ett tips för alla som befinner sig i Stockholm i helgen är förresten att ge sig iväg till PUB där Holy Sweet dukar upp ett dessertbord inspirerat av Elsa Beskows jul- och vinterlandskap. Mellan 10-17 på både lördag och söndag kan man få sig ett smakprov (så långt lagret räcker, och jag kan tänka mig att de går åt i rasande fart) och beskåda bakverken.