Hembakat

Vänner och bekanta blir ofta lite nervösa inför att bjuda en konditor på kakor. Det är synd, jag älskar hembakat, är inte särskilt knusslig och tycker att det är inspirerande att se vad andra bakar. Så fort jag får nys om en loppis, klassinsamling eller ett scoutkafé med hembakat dyker jag upp som en gam. Bättre fika kan man inte få! Billigt, blixtsnabb service av ivriga barnarbetare, gott och småskaligt tillverkat. Häromdagen stötte jag på de här tjejerna från Segeltorpskolan som samlade in till klassresan genom att sälja kaffe, hallonsmulpaj och kärleksmums. Just när jag var kaffesugen, perfekt!

Det är just den sortens säkra kort som brukar dyka upp: chokladbollar, kladdkaka, våfflor, kanelbullar och muffins.

Intet nytt under solen

Här vare krönika, min senaste från tidningen Baka som finns ute i butikerna nu! Läs och begrunda:

Whoopie pies är senaste trendkakan basunerar bakbloggarna ut. Kul tänker jag, det känns ju alltid fräscht med en ny kaka. Tills jag forskar lite mer i det hela och inser att whoopie pies avnjöts redan på 1920-talet i USA, troligtvis hos amish-befolkningen i Pennsylvania. De små mjuka chokladkakorna med frosting mellan kallades då för hucklebucks, men sägs ha fått sitt namn av att amish-karlarna blev så glada att du tjöt ”whoopie!” när deras fruar stoppat ner kakor i deras lunchlådor.

Whoopie pies känns lite som en amerikansk variant av den franska macaronen, ännu en supertrendig kaka. Ja, ska man vara pretentiös måste man förstås säga att både cupcakes och macarons är ute nu eftersom det varit inne så länge, ve den som inte hänger med i mattrendsvängarna. Det struntar jag blankt i! Hur som helst, det är lätt att tro att macaronen också är något nytt, men icke. De lärde tvistar om macaronens ursprung, vissa hävdar att något liknande bakades på franska kloster redan år 791. Senast på 1830-talet bör de ha antagit något som liknar deras nuvarande form, även om det dröjde ännu si sådär 175 år ytterligare innan de färgglada små bakverken slog stort i Sverige.

Alla exotiska frukter, nötter och kryddor vi använder oss av, det är väl ändå ganska nytt? Nej, nej, redan gamla CE Hagdahl delar med sig av recept på syltad ananas, melonkompott och pistaschglass i sitt praktverk till kokbok från 1879. Macarons har han också recept på.

Egentligen finns det väl inget egenvärde i att en kaka ska vara ny och trendig, en gammal hederlig kanelbulle, smulpaj eller kladdkaka är ju minst lika god. Själv väljer jag hellre gott och klassiskt än nyskapande och crazy, men det är alltid lite uppiggande med något nytt. Jag när stundtals drömmen om att skapa ett alldeles eget bakverk, och fascineras av hur den genialiska semlekombon vetebulle, mandelmassa och vispgrädde uppstod. Eller marängsvissen, mazarinen och napoleonbakelsen. Napoleonbakelsen är också ett sådant där bakverk man lätt inbillar sig är en klassisk svensk skapelse, men nej. Ursprungligen kom den från Frankrike eller Italien, mathistorikerna är oeniga, och jag har ätit napoelonbakelser på en så oväntad plats som Singapore.

En annan gammal sedvänja som gjort come back de senaste åren är kafferepet. Ah, vilken avslappnad umgängesform, kanske ni tänker. Pyttsan! Ska man gå efter de stränga regler som målas upp i Husmoderns Presentbok Välkomna på Kaffe! från 1935 gäller det att hålla tungan rätt i mun. Flera sidor ägnas åt att reda ut vem man kan bjuda, och om man kan honorera en lunch med ett fint kafferep, allt beroende på om man är från landsorten eller Stockholm, och om det är en ung fru eller en överordnads fru man vill bjuda in.  När man sedan ska placera gästerna vid bordet blir det ännu värre.  Värdinnan bör vända sig till de två förnämsta gästerna, bjuda dem till bordet och sedan placera dem på vardera sida om sig själv. Platserna närmast henne har högst status, och platserna vid kortändorna är minst fina. Vad gäller dukningen rekommenderar Husmodern elegant kaffeporslin och små hålsömmade servetter, och förfasas över riktigt moderna hem där man använder pappersservetter, ”Ty det ser aldrig fullt vårdat ut med pappersservetter, och kan näppeligen komma i fråga på ett finare rep.”

Jag är så glad att leva i en tid när man kan bjuda hem kompisar till ett ostädat hem iklädd mjukisbrallor! Vad gäller recepten i Välkommen på Kaffe! bjuds det på moderniteter som cupcakes, devils food cake och peanut macaroons.

Kak-Lisa

Jag har tidigare skrivit om Kak-Petter som jag hittade på en loppis förra sommaren, och nu har jag även lånat en Kak-Lisa av min mamma. Både Kak-Petter och Kak-Lisa tillhör Nilsjohans produktserie med personnamn. Mia är tydligen en tillredningskanna, och så finns bland annat serveringsspaden Don Juan, sardingaffeln Dora och kakformen Eivor.

Vad jag förstår ska Kak-Lisa användas till att spritsa småkakor, och jag ville testa den för att göra strassburgare, ni vet såna där klassiska spritsade mördegskakor. Först använde jag en vanlig engångsspritspåse med tyll, och det funkade okej för mig, men jag ville testa om det fanns ett mer användarvänligt sätt att rekommendera. Kakdeg är ju ganska hård att spritsa, och det kan vara svårt om man inte är van.

Det knepiga med Kak-Lisa är att man måste skruva på den för att spritsa ut degen, och jag är van vid att klämma på spritspåsen. Men efter några misslyckande försök blev jag ganska varm i kläderna. Strassburgare ska egentligen spritsas till krusade längder, men jag gjorde snäckformade istället, och Miriam doppade dem i mörk choklad och strödde över hackade hasselnötter.

Och så testade jag blomkak-tillsatsen på spritsen. Det blev jättefult först…

…men lite finare efter en hel del övning. Det bästa med Kak-Lisa är att det bara är att stoppa tillbaka degen i spritsen och göra ett nytt försök om man inte blir nöjd med resultatet. 

Receptet hittade jag i Sju sorters kakor, men jag tog lite mindre mjöl och lite mer smör. Det blir ju godare och mer lättspritsat då! Är det förresten någon idé att rekommendera att man använder en sån här gammal grunka i ett kakrecept, är det någon mer än min mamma som har en som ligger och dammar? Eller finns det moderna varianter att utrusta sitt kök med?

Fritera mera

 

Idag har jag bakat munkar. Sockriga, flottiga och härliga. Några med hål i, några utan. Det ska bli en köksskola för Gourmet, en pedagogisk sak med massor av steg för steg-bilder, och sånt tycker jag om. Fast egentligen är det riktigt enkelt att göra munkar. Jag drar mig alltid för att fritera kakor och mat för att jag inbillar mig att det är lite besvärligt, men det är ju precis tvärtom. Det går i ett flygande fläng, och på köpet luktar man så gott i håret.

Med posten kom dessutom ett paket hela vägen från Australien. Carrie som jag skrivit om tidigare var så störtschysst att hon skickade ett nummer av Donna Hay och finfina kökshanddukar, som tack för hjälpen för lite recepttips jag gav henne.

Sju sorters kakor

På en fest förra veckan mötte jag Birgitta Rasmusson, chef för Ica Provkök och småkakornas grande dame. Birgitta har varit ansvarig för de senaste sju upplagorna av den omåttligt populära boken Sju Sorters Kakor. Jag kastade mig över henne med samma iver som en tonårsflicka som just stött på Darin. Sju sorters kakor har sedan första upplagan kom ut 1945 sålt i 3-4 miljoner exemplar, och Birgitta berättade om vilket ramaskri det blir om de försöker stryka något recept ur boken. Hon avslöjade dessutom att hon är lite sugen på att doktorera inom ämnet, och om hur unikt svenskt det är med förmiddags- och eftermiddagsfika.

Själv är jag en ivrig förespråkare av mellis, livet känns alltid så mycket ljusare om man slipper de där blodsockerdalarna före lunch och framåt eftermiddagen. Så glöm inte stoppa i er en bulle eller smörgås när det suger i magen.

Imorrn och på fredag bjussar jag förresten på fika på bokmässan i Göteborg. Imorgon stå jag på kockscenen klockan 14.10, och på fredag klockan 10.10. Hoppas ni tittar förbi!

Konsten att tugga snyggt

Idag har jag och Ulle plåtat köksskolor för Allt om Mat, alltså pedagogiska steg för steg-bilder som visar hur man gör lite trixiga bakverk. Denna gång hade turen kommit till dammsugare och vetekransar. Till dammsugarbilden behövde vi en variant med avbiten tugga, och det är alltid ett ganska trevligt moment när man plåtar kakor. Den som är hungrigast brukar få äran att hugga in, men det gäller att det blir snyggt. Annars måste man tugga i sig mer, och det är oftast inte så plågsamt det heller. Dagens tugga blev lite väl geggig, så vi väljer nog en orörd variant.

Tuggade kakor bör dock inte gå till överdrift, man vill ju inte att det ligger halvätna saker på varenda serveringsfat. Den alltid lika inspirerande Donna Hay är en mästarinna på att få saker och ting att se så där perfekt kladdiga och smuliga ut, till exempel de här glasstrutarna.