Snabbjäsning

Jag är sällan (läs aldrig) upplagd för att baka surdegsbröd, men jag försöker åtminstone baka med så lite jäst som möjligt och med kall degvätska så att degen får jäsa ganska länge. Men ibland springer tiden iväg och jäsningen går saaaaakta. Som igår när jag bakade sirapslimpor och behövde grädda dem innan jag gick från jobbet. Då finns det ett trick att ta till. Sätt ugnen på lägsta möjliga, oftast 50 grader. Funkar dock inte på min hemmagasugn som har 120 grader som lägsta temperatur. Sätt in plåten med ojästa bröd och spraya gärna lite vatten med en blomspruta eller liknande. Stäng luckan och låt bröden stå och götta sig i den fuktiga värmen. Rask eller jässkåp heter det på bagarspråk. Öppna luckan då och då så att det inte blir alltför varmt. När bröden börjar se fint jästa ut tar du ut plåten och höjer ugnsvärmen ordentligt. Sedan är det bara att sätta in dem igen och grädda.

Ursäkta den extremt tråkiga bilden, det är svårt att göra ugnsfoton på bleka degbitar vackra.

Jättebaguetten

Ni trodde kanske att det var slut på allt mitt Frankrike-tjat? Men nej, en vän till familjen (tack Leif Sollerhag!) skickade denna bild på mig som liten i Frankrike bärandes en baguette lika stor som jag själv. Ser ut som att jag redan då var frankofil och brödälskare. Året var 1982, till höger syns mamma Inger.

En god morgon

Ny kofta, krispig sol och en kort promenad till det lokala bageriet för att köpa bröd och croissanter. Så ska en bra höstmorgon starta.

 

Rikt bröd

I morse när jag köpte bröd på Fabrique beställde den äldre herrn framför mig pain riche. Det säger min 90-åriga mormor också, och jag tycker alltid att det låter lika roligt. Pain riche är egentligen ett svenskt hittepåbegrepp, som Tore Wretman brukar få äran för att ha instiftat på restaurang Riche, men tydligen finns det nämnt redan 1895. På franska heter det kort och gott baguette.

Bakat med kärlek

Uttrycket att ett bröd är bakat med kärlek är ju en ganska uttjatad klyscha, men verkar ändå stämma in väl på det här brödet från Urban Deli. Jag lovar, jag har varken retuschat eller pillat, det ser ut så på riktigt, och var en fin överraskning när jag skar upp en skiva.

Det här med porigheten på bröd verkar vara lite av en vetenskap i sig, och är något Martin har skrivit en del om. Jag minns när Martin var inne i jakten på stora hål, och i triumf sprang fram till mitt skrivbord med ett nybakat bröd i högsta hugg och utbrast:

–Titta Mia, vilket stort hål, man kan stoppa in vad som helst i det!

Hålet var sisådär 3 cm i diameter och 16 cm djupt, och jag som har pubertal humor (en arbetsskada från bageribranschen) tyckte att det var hysteriskt roligt. Ingen skugga ska dock falla på Martin, han är en fin människa med en ren själ.

När välgräddat går till överdrift

De senaste åren har trenden gått mot att bröd och bullar ska ha en rejält gyllenbrun skorpa, och det är en utveckling jag varmt välkomnar som motsats till bleka, svampiga bröd. Men nu har det snart gått för långt. Det här valnötsbrödet jag köpte på Fabrique har en helt förkolnad skorpa, och det är inget undantag. Bröden från Fabrique – och många av alla bagerier som har startat sedan surdegshypen drog igång – har ofta löjligt välgräddade skorpor. Förutom att det inte är gott när brödet smakar beskt och bränt är det vad jag vet inte särskilt hälsosamt att äta förkolnad mat. Och om jag anstränger mig att vara sund och lämnar skorpan (och den brända botten) känner jag mig snuvad på det godaste på brödet.

En brittisk kompis till mig ville köpa med sig svenska kanelbullar hem på sin senaste visit. Vi var på Regeringsgatan, så jag tog med henne till Brunkebergs bageri, men hon vände i dörren när hon såg bullarna, och utbrast “Oh no, they’re burnt!”. Jag försökte förklara att det var trendigt och att det skulle vara så, men hon insisterade på att åka till det halvsunkiga (men charmiga) bageriet i Hornstulls tunnelbana för att köpa bleka bullar. Inget ont om Fabrique och Brunkan, men det känns som att det där med skorpa har gått löjeväckande långt nu.